Varje dag försvinner skogen ut via skogsvägarna, ned till de asfalterade vägarna, vidare till sågverk, virkesterminaler, massafabriker och pappersbruk. Varje dag dundrar malm och mineraler ut längs med malmbanan vidare till malmhamnarna i Luleå och Narvik. Varje dag letar sig kvicksilver och arsenik ut ur de sprängda bergens slaggdammar. Ger nervskador åt djur och människor. Ger oss cancer och autoimmuna sjukdomar.
Städernas rikedomar uppstår inte ur tomma intet. Med skördare, grävmaskiner, tåg och lastbilar hämtas resurser och energi här ute i kolonierna och forslas in till de urbana områdena. Det är för oss uppenbart att flödet rör sig tämligen enkelriktat. Från världssystemets utkanter till dess centrum. Från glesbygd till stad. Från oss här ute till dom där inne.
Inget med det här är nytt. Strukturen bygger fortfarande på samma logik av uttömning av vissa områden och ackumulering på andra. Kolonialismen är inte ett avslutat kapitel. Den har bara förändrats och effektiviserats. Det finns fortfarande vissa grupper som direkt kontrollerar områden med mindre makt och använder deras resurser för att öka sin egen makt. Det är för oss konkret och uppenbart. Lika uppenbart som tågen som dönar förbi på malmbanan eller lastbilarna med timmer som passerar utanför våra fönster.
Skillnaden är hur kolonialismen framställs. Utvinningen av metaller, kalavverkningen av skog och upprättandet av stora vindkraftsparker framställs nu som nycklar för att lyckas med den så kallade ”gröna omställningen”. Man lyfter fram att denna exploatering är ett nödvändigt steg i rätt riktning mot ett hållbart och klimatsmart samhälle. Mer konkret: metaller till sådant som elbilar, solpaneler och vindkraftverk, och träd till bland annat biobränsle och el.
Men verkligheten här ute ser väldigt mycket mindre grön och miljövänligt ut än den värld som företagen, politikerna och myndigheterna målar upp. Bolagen avverkar i allt större omfattning. De få riktiga skogarna som ännu finns kvar är snart även de kalhuggna, markberedda och omvandlade till trädåkrar. Parallellt med en gruvboom som bokstavligen håller på att explodera i norr, i jämn takt med en drastisk ökning av antalet vindkraftsparker. Vi ser snarare hur våra landskap omvandlas till industriområden. Vi ser milsvida vindkraftsparker där varken djur eller människor vill leva, där mikroplaster sprids ut över våra marker och vindsnurrorna tar död på de fåtal rovfåglar som ännu finns kvar. Vi ser kalhyggen och spöklika monokulturer av contorta-tallar, en massutrotning av arter och en minskad biologisk mångfald. Vi ser gruvdammar som läcker ut tungmetaller i våra dricksvatten, och som lämnar stora tomma hål efter sig.
Detta är klimatomställningens smutsiga baksida. Det här är vad som gömmer sig bakom nykolonialismens påklistrade gröna leende. Processen har redan börjat, för länge sen, och en acceleration är att vänta.
Senast uppdaterad: maj 2022